Kinda kanal
Kinda kanal följer Stångåns naturliga lopp genom den östgötska idyllen – från Linköping, det imponerande eklandskapet och de stora slätterna i norr till den natursköna Kindabygden i söder. Kanalen förbinder sjöarna Åsunden, Ämmern, Järnlunden samt Lilla- och Stora Rängen med Roxen och Göta kanal. Dess totala sträckning ifrån Horns och Hycklinge hamnplatser vid Åsunden i söder till Roxen i norr är drygt 80 km, varav omkring 27 km utgör kanalens grävda och sprängda sträckor; höjdskillnaden däremellan är 52,5 m. En resa på kanalen går genom 5 sjöar, 15 slussar, passerar slott & herresäten och mindre samhällen. Slussarna manövreras med handkraft av slussvakter som de alltid har gjorts sedan kanalen byggdes på 1860-70-talet.
För den som inte utforskar Kinda kanal med egen båt finns det möjlighet att följa med på en vacker dagstur eller kortare färd med passagerarbåten M/S Kind. buss- och tågavgångar i samband med båtresan. En kryssning med Kind börjar i Linköping och slutar i Rimforsa eller omvänt och tar cirka sex timmar. Under färden passeras 14 slussar, många kulturhistoriska sevärdheter och hänförande landskap. Rederi AB Kind erbjuder både heldagskryssningar, kortare dagskryssningar och kvällsarrangemang utmed Kinda Kanal. På båten kan man äta gott, lyssna på musik, och umgås med vänner. Program med datum, tider och priser, se www.rederiabkind.se.
Sturefors naturreservat
Längs sjön Ärlångens nordvästra strand finns Sturefors naturreservat som är en av Östergötlands allra värdefullaste ekmiljöer. Dessa miljöer är ett riksintresse för naturvården, kulturminnesvården och friluftslivet. Reservatet karaktäriseras av öppna betesmarker, ekhagar och ädellövskog i ett odlingslandskap med mycket gamla anor. Dess hagmarker och lövskogar är både vackra och rymmer ett rikt djur och växtliv.
I reservatet finns säkert fler än 100 ekar med en diameter större än en meter. Förutom ek finns här gott om lind, lönn och hassel men också många andra trädslag som asp, lönn, lind, sälg, körsbär, rönn, vildapel och enstaka granar och tallar. Buskskiktet är rikt och domineras av hassel men även t.ex. skogstry, nypon, olvon, en och hagtorn förekommer.
Grova, murkna och ihåliga ekar tillsammans med grova aspar, granar, tallar och andra trädslag samt grov död ved av olika trädslag skapar förutsättningar för ett mycket rikt insektsliv. I området finns bland annat läderbagge, ekoxe, mulmknäppare, skeppsvarvsfluga, stekelbock, gulröd smalhalsbock, träjordmyra och ett flertal mycket sällsynta grävsteklar. Fågelfaunan är art- och individrik med förekomst av bl.a. mindre hackspett, stenknäck, gröngöling, kattuggla och skogsduva. Reservatet utgjorde den sista kända häckningsplatsen för mellanspett i landet. Den sista häckningen skedde 1981 och den sista observationen i landet skedde inom området i februari 1982. Kvar finns en mängd skyddsvärda lavar, svampar och vedlevande insekter knutna till ekarna och andra gamla lövträd. Inte mindre än 93 nationellt eller regionalt rödlistade arter har hittats i reservatet! Däribland ekoxe och ädelguldbagge samt kärnticka och tårticka.
Längs sjön går den gamla vägen mellan slottet och Sundsbro vid Ärlångens utlopp. Idag erbjuder den ett fint promenadstråk genom hagmark med många praktfulla ekar. Skogen breder ut sig över bergshöjderna medan mellanliggande lertäckta partier betas. Förr var de lägre partierna slåtteräng och skogsdelarna betesmark. I skogen hittar vi på många ställen en typisk lundfloramed vårärt, lungört, trolldruva och sårläka. I östbranten är den stora lunglaven ovanligt talrik och växer framförallt på äldre mossklädda lönnar. Från berget i norr är det fin utsikt över Ärlången som är en av kommunens större sjöar. Vattenkvalitén är god och här lever den sällsynta och hotade aspen. Fältskiktet är i skogspartierna i huvudsak av örtrik typ med dominerande lundgröe, liljekonvalj, hässlebrodd samt vit- och blåsippa. På torr mark dominerar piprör och på berghällarna är tulkört vanlig. Lundfloran är väl utbildad i de brantare partierna med trolldruva, vippärt, vårärt, lungört, sårläka och underviol. Sällsynt förekommer även lundbräsma, desmeknopp och långsvingel. I de öppna hagmarkerna finns bitvis en värdefull hagmarksflora med bl a brudbröd, darrgräs, gullviva, hirsstarr, jungfrulin, knägräs, prästkrage, skogsnäva, smörboll, svinrot, ängsskära, ängsvädd, vårbrodd, stor blåklocka, gökärt och grönvit nattviol. En del partier i hagmarken är gödselpåverkade med arter som brännässla, hundkex, veke/knapptåg och älggräs.
Sturefors slott
Slottet är ett av landets bäst bevarade 1700-talsslott med unika interiörer och berömd park. Det ritades för Carl och Christina Pipers räkning av slottsarkitekten Nicodemus Tessin den yngre och uppfördes i början av 1700-talet för greve Carl Piper, som ersättning för Ture Nilsson Bielkes och Margareta Stures slott från senare delen av 1500-talet. Slottet är en av Östergötlands mest imponerande 1700-talsanläggningar och enligt Nationalencyklopedin ”en av landets mest representativa herrgårdsmiljöer”. Slottet består av slottsbyggnad, park och ett stort antal välbevarade ekonomibyggnader och arbetarbostäder. Av den gamla anläggningen återstår delar av norra flygeln med bevarade grisaillemålade tak från 1600-talets slut. Huvudbyggnaden, som är en slätputsad trevåningsbyggnad med mittrisaliter och plåtbelagt säteritak med lanternin, har två framspringande envåniga flyglar. Den ursprungliga parkanläggningen med en långsträckt parterr framför slottet skapades av Tessin och Göran Josua Adelcrantz, och kompletterades omkring 1770 med den stora spegeldammen samt, på 1780-talet, med en vidsträckt park i engelsk romantisk stil. Bland övriga till slottet hörande byggnader kan nämnas inspektorsbostaden med två flyglar, ett orangeri och ett klassicistiskt runt tempel, ritat av Carl Johan Cronstedt.
KÄLLA: Byggnadsminnen 1961-1978. Riksantikvarieämbetet och Liber Förlag, Stockholm, 1981.